Jag är en sådan person som tycker om att bara vara, avskyr inplanerade grejer och tycker om att ha helt tomma lediga dagar och bara göra det som faller mig in. Jag har också stort behov av att få vara ensam, kanske har och göra med att jag jobbar i butik och har kunder runt mig konstant.

Men det här med affirmationer, det är inte svårt, egentligen, att tänka en tanke om och om igen kräver ingenting, det enda man behöver är sig själv:). Det är en , om man tänker efter, ganska enkel sak kan tyckas, man måste bara komma ihåg det, och sen aktivt rabbla rabbla rabbla likt ett mantra i huvudet. Men sen är det ju så att tankarna lätt far iväg, mobilen plingar till, osv. Så det krävs fokus. Lite mindfulness, här och nu. Hitta stunderna där man drar igång affirmationen i huvudet. Att konstant under en dag rabbla sin affirmation i huvudet, kan vara svårt, men små stunder under dagen kan man få in det.

Men dagens affirmation för mig idag är:  

 

 

 

Sen hur man förhåller sig till affirmationen är skitsamma, tanken är att man ska tänka en tanke som om det redan hänt, är sanning. För min del kan det komma ett eko efter i bakgrunden som säger totala motsatsen, men då får man rabbla det högre i huvudet, allt säga det högt ! :) Tankar är ju bara tankar, inga absoluta sannningar, men att programmera om sig är svårt, och jag tycker man ska vara öppen för att söka en proffsig samtalskontakt, för affirmationer är inget universalhjälpmedel, det ska man komma ihåg. Men det är ett litet steg i rätt riktning, en start på något, sen gäller det att inte ge upp, och att läsa peppande upplyftande bloggar kan hjälpa att inte tappa modet.Själv står jag på startlinjen, men jag har tagit mig till startlinjen,  och det är ju där det börjar! Sen får man försöka släppa alla krav, alla är olika, och man kan nog inte vara så hård mot sig själv, för i slutänden , så det enda man kan jämföra sig själv med, är sig själv. Allt annat är orättvist mot sig själv. Ska man följa bloggar tror jag det är viktigt att man har dom som inspiration, pepp och för att få nya ideér och tips. Man kan nog inte kopiera någon annan, eftersom vi alla är olika, vägen till målet oavsett vad det är, är ju helt unik för var och en. Man måste hitta sin egen väg, vilket inte är helt lätt i ett kuperat orört landskap som vårat liv faktiskt är.  Sen ska man inte ta alldeles för mycket för givet, livet är föränderligt.

 Att kunna lägga sig i sängen på kvällen och känna att man gjort sitt bästa i den tid och situation i livet som man befinner sig i just nu, det räcker.Rom byggdes , som sagt, och kan sägas igen, inte på en dag.

 Det är som det är, när det är som det är, och så är de med det! :) 

Även idag rullade dagen på ganska så bra faktiskt, min affirmation idag var 'jag är en underbar och jättehärlig tjej och jag gör en sak i taget,(djup inandning, sakta utandning) allt är väl.'

Sen fick vi besök idag av höga chefer, och de var nöjda med butiken,  så det kändes skönt och hjälpte ju självklart till ett bra humör!:)

Imorgon lörd är jag ledig, ska bli mulet väder, tråkigt, hade hoppats på sol eller åtminstonde halvklart, men ska försöka ta mig ut på en promenad ändå.

Just nu värker kroppen, inget nytt, det liksom bränner i kroppen på något vis, myror i benen också, men inget som inte en god natts sömn kan råda bot på.  

En bra dag är min summering iallafall. Imorgon en ny fräsch ledig dag och sömnen läker mitt inre!  

Natt natt!

 

  

Var kommer den här stressen ifrån? Jag har kanske höga krav, vill ju så gärna hinna med så mycket på jobbet, helst ligga ett steg före, och det blir väldigt orealistiskt när man knappt hinner med det som ska/måste göras. Det kan ha och göra med att jag känner att jag inte duger, att jag i mig själv inte är bra nog.  Presterandet i sig blir mitt mått på hur bra jag är, och då kommer man ju aldrig lyckas. 'nu hann jag inte med det och det där blev inte klart..'  Jag vill alldeles för mycket.  Samtidigt som jag jämför mig med min chef, för hade hon gjort vissa saker så hade hon hunnit med det dubbla och ändå blivit klar på halva tiden. Och det är ju inte realistiskt att jämföra mig med henne, samtidigt som det känns som 'eftersom jag inte är lika snabb som henne, är det inte bra nog' . 'Såhär hade inte hon gjort det' .

Samtidigt är det ju så att mitt område är det bara jag som håller på med, om inte jag gör en del saker som ska göras och gör det klart, så blir dom inte gjorda.   Den enda som har koll på mitt ansvarsområde är min chef, därför blir det knas,  för vem vill lämna efter sig arbete som ens chef ska behöva göra? Klart hon skulle bli bitter på mig då. Och tiden har jag, tror jag. 

Min kollega idag blev inte helt klar med sina uppgifter innan arbetspassets slut, så där fick jag hoppa in och göra klart det, blev visserligen en extra halvtimme men ändå. Skillnaden är att jag har ingen att lämna över till om jag inte blir klar, förutom min chef, så det känns som om jag inte har något val, jag måste bli klar. Om jag har mer eller mindre tid till mitt ansvarsområde gentemot andra butiker vet jag faktiskt inte. Med fem år i samma butik har man inte mycket att jämföra med.

 

Men oavsett det, så hjälper det inte mig att trycka ner mig själv, 'varför hann du inte med det där, du skulle ha gjort klart det där' det fyller verkligen ingen funktion. Jag gör ju mitt bästa , eller? Jag vet ärligt talat inte, men eftersom  jag jämför mig med min chef , så spelar det ju ingen roll att jag gör mitt bästa - för då är det ju ändå aldrig bra nog.  Men av alla i butiken, förutom min chef, så är jag bäst på mitt ansvarsområde, så varför ger jag mig inte cred för det? Varför känns det som om jag jobbar för att få cred från mig chef? Det kommer ju aldrig hända, hon kommer aldrig visa uppskattning. Har nog hänt några ggr, men å andra sidan, med mina krav och att jag jämför mig , så kan jag ändå inte ta åt mig av det. Om hon skulle säga 'bra jobbat', så skulle jag tänka 'ja, men blev inte lika bra som om du gjort det'. Och jag vet att hon säkerligen tycker 'men jag hade gjort det bättre/snabbare/snyggare osv. Sen är det ju så att hon anser att hennes sätt är bäst, och jag vet att inget annat duger, its her way or no way. 

Vilket egentligen suger, för då kan man aldrig lyckas. MEN med en bra självkänsla, så bryr man sig inte, oavsett om man får cred eller ej. Kan man bekräfta sig själv så kvittar ju omvärldens respons, man är good enough ändå.

 

Och min stress kommer inifrån mig själv, ett 'tänk om det blir katastrof imorgon' tankesätt fladdrar omkring inuti mitt huvud, det har aldrig hänt, det kaosscenario jag har i bakgrunden i mitt huvud, så varför håller jag det vid liv?  På torsdagar ska vissa saker göras just den dagen, alla andra torsdagar har det gått hur bra som helst, ibland går det snabbt, ibland tar det längre tid, men det har alltid gått bra. Jag tar en sak i taget, jag kan inte tänka på allt som ska göras för då blir man bara himla stressad, men jag måste påminna mig själv att jag kan bara göra en sak i taget, och för varje sak jag betar av, närmar jag mig målet.

 

Men det är ju det här, när stressen har flyttat in och bosatt sig inom mig, när ångesten har flyttat in och bosatt sig, är det då det har gått för långt? Går det att sparka ut stressen och ångesten på egen hand? Jag vet inte.  Går det att vända den onda cirkeln på egen hand? Och hur?

Är det endast mitt fel? Min chef har en förkärlek till att kasta spydigheter, elaka, emellanåt, och är det inte det så är det negativa kommentarer/klagomål. Hur stor del har hon i min stress och ångest? Och om det är så, att hon har en större del i mitt mående, än vad jag kanske tänkt på, då är det ju som att springa i konstant motvind. Och att peppa mig själv och min självkänsla blir samtidigt som om någon sätter käppar i hjulet.

Något att vara uppmärksam på kanske. Ja senast idag när jag kollade schemat på min rast sa hon 'move bitch', för hon behövde plocka ner dom för att göra korrigeringar, tänkte inte på hur hon sa det, men roligare ordval finns det eller? Bitch är väl inte ett speciellt positivt ord?  Det lär ju finnas hur många andra sätt som helst att uttrycka sig. Om man vill, vill säga. Om man vill och om man bryr sig om sina anställda. 

Ny dag imorgon, jag måste fundera ut ett bra mantra att upprepa i mitt huvud, 'Jag tar en sak i taget, jag är en kick-ass brud och allt är väl.'   haha ja why not! :)

 

Helvete vad mycket text, fanns visst en del jag behövde få ur mig!

Imorgon blir det en bättre dag, och sömnen läker mitt inre.

Just nu befinner jag mig i en riktig svacka, har ett konstant tryck över bröstet, dvs ångest, och stress. Det är riktigt irriterande , finns ju roligare saker än att det känns som om någon står på mitt bröst. Försöker ta djupa andetag, andas ner i magen, men hela bröstkorgen känns fastkilad som i ett skruvstäd. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, men jag misstänker att det är delvis pga jobbet. Inte roligt just nu inom handeln. Årstiden gör det inte lättare heller, detta fruktansvärda mörker, och om dagarna blir det ju knappt ljust ute.

 

Okej, så vad tror jag ångesten beror på?

Ja med min medberoendepersonlighet så när det händer saker tex på jobbet så suger jag åt mig som en svamp eller eldar upp mig själv. Nu har det handlat om chefens chef, han är relativt ny och uppträder tyvärr kränkande främst mot butikscheferna i hans region. och det på ett sätt som inte är okej någonstans. Min chef som har mest att göra med honom pratade hela tiden om att vi måste göra något att hon inte står ut med hans behandling.  Mitt förslag var att anonymt skriva ner en massa saker och händelser, kolla inom regionen och samla in från flera håll flera anonyma röster och skicka till personalansvarig inom företaget.

Det sista hon sa ang det var att hon skulle kolla med en annan chef som kanske kunde bidra med text.

Sen blev det inte mkt mer av det. Med julen på ingång vem har tid eller ork att engagera sig.

 

Men så sent igårkväll fick jag ett sms, att vi har dragit ut på det och måste göra något.

Jag svarade aldrig på hennes sms. För jag känner att är hon helt från vettet? Med en vecka kvar till jul, och hade hon trott att jag nu ska engagera mig? Lägga tid och energi på annat än mig själv? Seriöst? Nej. tyvärr känns det lite som att hon säger 'hoppa' och då ska jag hoppa.

Nu har det gått någon månad sen vi började prata om detta förslag, efter dess har det varit en incident mellan mig och hennes chef, blev 'påhoppad' av honom och fruktansvärt kränkt. Om ångesten kommer därifrån vet jag inte, men det var ingen rolig upplevelse direkt.  Och det är förjävligt när en person som inte ska ha med människor att göra hamnar på en chefsposition och kan utöva sin makt precis hur som helst. Inte okej. Men har jag ork, vilja, lust och energi att engagera mig i detta nu? Nej. Absolut inte.

 

En del ångest kommer nog också från hur min chef är, förra veckan betedde hon sig inte alls okej, jag mådde riktigt kasst och klart det kan människor lukta sig till, och hon var inte direkt trevlig mot mig, tvärtom.

Relationen till henne är väldigt konstig, och hur hon är som chef, kan ju också diskuteras. Tyvärr har jag inte mkt att jämföra med heller. Sen att man vet att hon har en nära vän som är riktigt sjuk i en obotlig sjukdom, gör det inte lättare i relationen till henne.

Hon säger att vi ska ta mer ansvar osv och göra mera själva, men vi vet ju att blir det inte gjort på hennes sätt, så som hon vill ha det, så blir det inte godkänt.

 

Får se hur det utvecklar sig, tyvärr är det ju så med stress och ångest, att går man med det en längre tid tenderar det att sätta sig fast ordentligt, ingen meditation eller andningsteknik hjälper om problemet källan fortf finns kvar/är olöst.Just nu känner jag mig svag och lättpåverkad. Önskar mig i julklapp; bättre självkänsla, (vette fasiken om jag någonsin haft bra självkänsla),  och ett inre lugn och harmoni.  

Ny dag imorgon dock, vi hoppas på den, att min lediga dag hjälpt något,  och vi hoppas på sömnens läkande kraft.