Just nu känns det som om det är mycket i mitt huvud, jag känner att det är dags, att satsa på mig själv. Men rent konkret så finns det ju många vägar. Och jag vet inte ens om det går på egen hand utan social samvaro. Utan någon att prata med. Mitt sociala liv är ju i princip obefintligt. Lyckas alltid jobba när vännerna dragit ihop en middag. Vilket är väldigt tråkigt. Men det blir ju så när man är många som ska försöka hitta en dag där alla kan, är alltid någon som inte kan. Och den någon är oftast jag då jag inte har möjlighet att byta pass hur enkelt som helst.

Så mera sociala kontakter skulle jag vilja ha. Något för år 2014 kanske? Någonstans måste man ju börja?

Det krävs också en del av en när man börjar jobba med sig själv, att aktivt och med närvaro hela tiden vara på vakt mot sina tankar om sig själv. Och ibland känner jag att 'gud vad jobbigt det är!'

Och är det inte så att ju mer man försöker, desto svårare blir det, förstå mig rätt nu, det jag menar är att ibland vill man ju så mycket och det blir istället kravfyllt och jobbigt för att man försöker så hårt!

Istället för att helt rätt upp och ner: Bara vara! Ta det lugnt och andas . Följa med strömmen.

Leva istället för att försöka leva.

Men med en riktig dålig självkänsla i ryggsäcken så är det inte enkelt. Allt som jag tänker att jag skulle vilja göra - så dyker det upp negativa tankar och möjliga hemska scenarion.

Att gå på museum ensam, vad ska folk tro? osv osv

Så otroligt tröttsamt!

Och allt är bara tankar, det är bara tankar och ingenting annat, det är inte verkligheten! Ändå smyger sig både rädsla och ångesten på.

Jag läste på en annan blogg, att istället för att avge nyårslöfte, välja ut två ord som får sätta ton på det nya året, det är ju en riktigt bra idé, det blir lite friare - och de ord jag valt är tillit & mod och sedan har jag lagt till att vara snäll mot mig själv.  För det känns som att det behövs. Något annat som behövs är att släppa taget. Jag funderar alldeles för mycket på saker och ting som står utanför min kontroll, bara en sådan sak som att jag tänker på arbetsdagen imorgon , redan nu, och jobbar upp både stress och ångest. Vad hjälper det? Till vilken nytta? (tror Kay pollack sagt det) Ja, till vilken nytta? Ingen alls. Men förhoppningsvis kommer jag till en gräns snart, där jag kommer bli så trött på mitt ältande att jag tillslut släpper det. Förhoppningsvis. Känns lite som att det är påväg dit. Tillslut får man ju nog och inser att nej, nu får det räcka! Det får ta den tid det tar, men att ha ett litet ångesttryck över bröstet och en liten stressklump i magen tar sin energi. Men hur mycket jag än rabblar för mig själv div grejer, så vill det inte släppa. Insikten har inte kommit och slagit till ännu. Jag har haft aha-moments förr då pusselbitar liksom bara faller på plats, så jag vet hur det kan kännas.

En dag i taget, ett andetag åt gången :)