Jag har verkligen kommit till en punkt där jag knappt står ut med mig själv, det här livet med att jobba sova jobba sova gör inte direkt livet särskilt roligt. Mina egna tankar om mig själv är riktigt riktigt tråkiga. Det är ju upp till en själv om man vill ändra sitt liv, livet blir vad man gör det till. Men jag är vilsen. Vilsen och rädd. Och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det hade varit skönt att få prata med någon, få råd, bli guidad. Nu vet jag inte i vilken ände jag ska börja. Och jag tänker var är det rätt att börja, vad är fel? Jag letar efter universallösningar på¨nätet, ser klipp efter klipp på youtube om hur man förändrar sitt liv, sina tankar osv. Och jag tänker , omjag bara hittar den där perfekta klippet eller perfekta rådet , så kommer det säga pang och allt kommer falla på plats och jag kommer hitta vart jag ska börja någonstans.

Och jag kommer ta ett steg efter det andra och mina förändringar kommer komma en efter en. Bara man hittar den där rätta vägen för mig.

Just do it. Att istället för att fundera, kolla video efter video, sålänge jag inte gör något rent praktiskt för förändring, eller försöker styra mina tankar i positivare riktning, så kommer ingen förändring. Det kommer inte komma en dag när det känns lätt att börja tänka positivare eller lättare att börja äta renare och skippa sockret.

Det är ju upp till mig att gå till action.

Så varför gör ajg inte det?

I en video, om lögner man lurar sig själv med för att stoppa sig själv är att man tycker att man inte är värd det.

Är det så?

Jag är nog rädd att det itne ska vara värt ansträngningen, jag känner mig så svag på ett sätt, eller tycker jag faktiskt att jag inte är värd förändringen? Att det inte är värt det? Att jag inte är värd det? Sitter den lilla jävulen på min ena axel och säger att 'du kommer ju ändå att misslyckas för du är så dålig'.

Tycker jag bra om mig själv? Nej. Tycker jag att jag är bra på mitt jobb? Nej.Tycker min negativa ´chef jag är bra på mitt jobb? Inte vad jag tror. För långsam. Fått höra att jag är lat. Ganska komiskt. Men efter sex år i livsmedelsbutik, orkar jag inte stressa sönder mig själv för att hinna med saker, det kanske egentligen är fel på schema och timmmar och uppdelning av arbetsuppgifterna kanske är snefördelat, men det vet jag inte, jag har inget att jämföra med så då måste det vara fel på mig blir min tanke.

Jag har hela tiden trott att jag har dålig självkänsla, men jag börjar inse att jag nog har dåligt självförtroende också kanske.

Situationen på jobbet är riktigt tråkig, och jag måste hitta ett sätt att hantera det också, en bricka i spelet är nog att chefen använder mig som snín skvaller och problemhink som hon dumpar saker i. Men jag bestämmer ju själv om jag vill vara den där hinken eller inte.

Jag kan lyssna men jag har absolut inget ansvar att lösa ett enda skit, eller komma med svar. Det är inte mitt jobb. Mitt jobb är inte ens att behöva lyssna på hennes skvaller.Som i sin tur tynger ner mig och påverkar mig.  

Just nu är jag inte så stark att jag kan hantera det, och låta det rinna av mig, just nu känns det som om allt lägger sig på mina axlar och just nu känns jag som en stor tvättsvamp som suger åt sig av allting.

Och det gör att jag får lite lätt panik.

Det är inte mitt ansvar att fixa andra människors problem. Det är inte mitt ansvar att lösa andra människors problem, och verkligen inte att lösa eller ens behöva lyssna på min chefs problem! Och det är inte mitt problem att hon har problem med andra anställda, eller sin egen chef. Och hon gör fel som kommer till mig och skvallrar. Och hon gör fel som använder mig som en skithink att spy ur sig saker till. 

Jag vågar ju inte säga ifrån, av rädsla för hennes elaka tunga eller att bli straffad på annat sätt. Det är ju helt rubbat.   

Och det känns som en stor stoppkloss, som gör det än svårare att jobba med sig själv och stärka sig själv. Är ändå på jobbet 8h , 5dgr i veckan. är hemifrån 10-22 varje dag pga att jag pendlar. Min enda tid med mig själv är i helgerna, då jag har chans att reparera mig själv lite inför en ny vecka. För att sedan börja om på noll varje lördag.

 

Just nu känns det som om det är mycket i mitt huvud, jag känner att det är dags, att satsa på mig själv. Men rent konkret så finns det ju många vägar. Och jag vet inte ens om det går på egen hand utan social samvaro. Utan någon att prata med. Mitt sociala liv är ju i princip obefintligt. Lyckas alltid jobba när vännerna dragit ihop en middag. Vilket är väldigt tråkigt. Men det blir ju så när man är många som ska försöka hitta en dag där alla kan, är alltid någon som inte kan. Och den någon är oftast jag då jag inte har möjlighet att byta pass hur enkelt som helst.

Så mera sociala kontakter skulle jag vilja ha. Något för år 2014 kanske? Någonstans måste man ju börja?

Det krävs också en del av en när man börjar jobba med sig själv, att aktivt och med närvaro hela tiden vara på vakt mot sina tankar om sig själv. Och ibland känner jag att 'gud vad jobbigt det är!'

Och är det inte så att ju mer man försöker, desto svårare blir det, förstå mig rätt nu, det jag menar är att ibland vill man ju så mycket och det blir istället kravfyllt och jobbigt för att man försöker så hårt!

Istället för att helt rätt upp och ner: Bara vara! Ta det lugnt och andas . Följa med strömmen.

Leva istället för att försöka leva.

Men med en riktig dålig självkänsla i ryggsäcken så är det inte enkelt. Allt som jag tänker att jag skulle vilja göra - så dyker det upp negativa tankar och möjliga hemska scenarion.

Att gå på museum ensam, vad ska folk tro? osv osv

Så otroligt tröttsamt!

Och allt är bara tankar, det är bara tankar och ingenting annat, det är inte verkligheten! Ändå smyger sig både rädsla och ångesten på.

Jag läste på en annan blogg, att istället för att avge nyårslöfte, välja ut två ord som får sätta ton på det nya året, det är ju en riktigt bra idé, det blir lite friare - och de ord jag valt är tillit & mod och sedan har jag lagt till att vara snäll mot mig själv.  För det känns som att det behövs. Något annat som behövs är att släppa taget. Jag funderar alldeles för mycket på saker och ting som står utanför min kontroll, bara en sådan sak som att jag tänker på arbetsdagen imorgon , redan nu, och jobbar upp både stress och ångest. Vad hjälper det? Till vilken nytta? (tror Kay pollack sagt det) Ja, till vilken nytta? Ingen alls. Men förhoppningsvis kommer jag till en gräns snart, där jag kommer bli så trött på mitt ältande att jag tillslut släpper det. Förhoppningsvis. Känns lite som att det är påväg dit. Tillslut får man ju nog och inser att nej, nu får det räcka! Det får ta den tid det tar, men att ha ett litet ångesttryck över bröstet och en liten stressklump i magen tar sin energi. Men hur mycket jag än rabblar för mig själv div grejer, så vill det inte släppa. Insikten har inte kommit och slagit till ännu. Jag har haft aha-moments förr då pusselbitar liksom bara faller på plats, så jag vet hur det kan kännas.

En dag i taget, ett andetag åt gången :)

 

  

 

 

 

Jag är en sådan person som tycker om att bara vara, avskyr inplanerade grejer och tycker om att ha helt tomma lediga dagar och bara göra det som faller mig in. Jag har också stort behov av att få vara ensam, kanske har och göra med att jag jobbar i butik och har kunder runt mig konstant.

Men det här med affirmationer, det är inte svårt, egentligen, att tänka en tanke om och om igen kräver ingenting, det enda man behöver är sig själv:). Det är en , om man tänker efter, ganska enkel sak kan tyckas, man måste bara komma ihåg det, och sen aktivt rabbla rabbla rabbla likt ett mantra i huvudet. Men sen är det ju så att tankarna lätt far iväg, mobilen plingar till, osv. Så det krävs fokus. Lite mindfulness, här och nu. Hitta stunderna där man drar igång affirmationen i huvudet. Att konstant under en dag rabbla sin affirmation i huvudet, kan vara svårt, men små stunder under dagen kan man få in det.

Men dagens affirmation för mig idag är:  

 

 

 

Sen hur man förhåller sig till affirmationen är skitsamma, tanken är att man ska tänka en tanke som om det redan hänt, är sanning. För min del kan det komma ett eko efter i bakgrunden som säger totala motsatsen, men då får man rabbla det högre i huvudet, allt säga det högt ! :) Tankar är ju bara tankar, inga absoluta sannningar, men att programmera om sig är svårt, och jag tycker man ska vara öppen för att söka en proffsig samtalskontakt, för affirmationer är inget universalhjälpmedel, det ska man komma ihåg. Men det är ett litet steg i rätt riktning, en start på något, sen gäller det att inte ge upp, och att läsa peppande upplyftande bloggar kan hjälpa att inte tappa modet.Själv står jag på startlinjen, men jag har tagit mig till startlinjen,  och det är ju där det börjar! Sen får man försöka släppa alla krav, alla är olika, och man kan nog inte vara så hård mot sig själv, för i slutänden , så det enda man kan jämföra sig själv med, är sig själv. Allt annat är orättvist mot sig själv. Ska man följa bloggar tror jag det är viktigt att man har dom som inspiration, pepp och för att få nya ideér och tips. Man kan nog inte kopiera någon annan, eftersom vi alla är olika, vägen till målet oavsett vad det är, är ju helt unik för var och en. Man måste hitta sin egen väg, vilket inte är helt lätt i ett kuperat orört landskap som vårat liv faktiskt är.  Sen ska man inte ta alldeles för mycket för givet, livet är föränderligt.

 Att kunna lägga sig i sängen på kvällen och känna att man gjort sitt bästa i den tid och situation i livet som man befinner sig i just nu, det räcker.Rom byggdes , som sagt, och kan sägas igen, inte på en dag.

 Det är som det är, när det är som det är, och så är de med det! :) 

Var kommer den här stressen ifrån? Jag har kanske höga krav, vill ju så gärna hinna med så mycket på jobbet, helst ligga ett steg före, och det blir väldigt orealistiskt när man knappt hinner med det som ska/måste göras. Det kan ha och göra med att jag känner att jag inte duger, att jag i mig själv inte är bra nog.  Presterandet i sig blir mitt mått på hur bra jag är, och då kommer man ju aldrig lyckas. 'nu hann jag inte med det och det där blev inte klart..'  Jag vill alldeles för mycket.  Samtidigt som jag jämför mig med min chef, för hade hon gjort vissa saker så hade hon hunnit med det dubbla och ändå blivit klar på halva tiden. Och det är ju inte realistiskt att jämföra mig med henne, samtidigt som det känns som 'eftersom jag inte är lika snabb som henne, är det inte bra nog' . 'Såhär hade inte hon gjort det' .

Samtidigt är det ju så att mitt område är det bara jag som håller på med, om inte jag gör en del saker som ska göras och gör det klart, så blir dom inte gjorda.   Den enda som har koll på mitt ansvarsområde är min chef, därför blir det knas,  för vem vill lämna efter sig arbete som ens chef ska behöva göra? Klart hon skulle bli bitter på mig då. Och tiden har jag, tror jag. 

Min kollega idag blev inte helt klar med sina uppgifter innan arbetspassets slut, så där fick jag hoppa in och göra klart det, blev visserligen en extra halvtimme men ändå. Skillnaden är att jag har ingen att lämna över till om jag inte blir klar, förutom min chef, så det känns som om jag inte har något val, jag måste bli klar. Om jag har mer eller mindre tid till mitt ansvarsområde gentemot andra butiker vet jag faktiskt inte. Med fem år i samma butik har man inte mycket att jämföra med.

 

Men oavsett det, så hjälper det inte mig att trycka ner mig själv, 'varför hann du inte med det där, du skulle ha gjort klart det där' det fyller verkligen ingen funktion. Jag gör ju mitt bästa , eller? Jag vet ärligt talat inte, men eftersom  jag jämför mig med min chef , så spelar det ju ingen roll att jag gör mitt bästa - för då är det ju ändå aldrig bra nog.  Men av alla i butiken, förutom min chef, så är jag bäst på mitt ansvarsområde, så varför ger jag mig inte cred för det? Varför känns det som om jag jobbar för att få cred från mig chef? Det kommer ju aldrig hända, hon kommer aldrig visa uppskattning. Har nog hänt några ggr, men å andra sidan, med mina krav och att jag jämför mig , så kan jag ändå inte ta åt mig av det. Om hon skulle säga 'bra jobbat', så skulle jag tänka 'ja, men blev inte lika bra som om du gjort det'. Och jag vet att hon säkerligen tycker 'men jag hade gjort det bättre/snabbare/snyggare osv. Sen är det ju så att hon anser att hennes sätt är bäst, och jag vet att inget annat duger, its her way or no way. 

Vilket egentligen suger, för då kan man aldrig lyckas. MEN med en bra självkänsla, så bryr man sig inte, oavsett om man får cred eller ej. Kan man bekräfta sig själv så kvittar ju omvärldens respons, man är good enough ändå.

 

Och min stress kommer inifrån mig själv, ett 'tänk om det blir katastrof imorgon' tankesätt fladdrar omkring inuti mitt huvud, det har aldrig hänt, det kaosscenario jag har i bakgrunden i mitt huvud, så varför håller jag det vid liv?  På torsdagar ska vissa saker göras just den dagen, alla andra torsdagar har det gått hur bra som helst, ibland går det snabbt, ibland tar det längre tid, men det har alltid gått bra. Jag tar en sak i taget, jag kan inte tänka på allt som ska göras för då blir man bara himla stressad, men jag måste påminna mig själv att jag kan bara göra en sak i taget, och för varje sak jag betar av, närmar jag mig målet.

 

Men det är ju det här, när stressen har flyttat in och bosatt sig inom mig, när ångesten har flyttat in och bosatt sig, är det då det har gått för långt? Går det att sparka ut stressen och ångesten på egen hand? Jag vet inte.  Går det att vända den onda cirkeln på egen hand? Och hur?

Är det endast mitt fel? Min chef har en förkärlek till att kasta spydigheter, elaka, emellanåt, och är det inte det så är det negativa kommentarer/klagomål. Hur stor del har hon i min stress och ångest? Och om det är så, att hon har en större del i mitt mående, än vad jag kanske tänkt på, då är det ju som att springa i konstant motvind. Och att peppa mig själv och min självkänsla blir samtidigt som om någon sätter käppar i hjulet.

Något att vara uppmärksam på kanske. Ja senast idag när jag kollade schemat på min rast sa hon 'move bitch', för hon behövde plocka ner dom för att göra korrigeringar, tänkte inte på hur hon sa det, men roligare ordval finns det eller? Bitch är väl inte ett speciellt positivt ord?  Det lär ju finnas hur många andra sätt som helst att uttrycka sig. Om man vill, vill säga. Om man vill och om man bryr sig om sina anställda. 

Ny dag imorgon, jag måste fundera ut ett bra mantra att upprepa i mitt huvud, 'Jag tar en sak i taget, jag är en kick-ass brud och allt är väl.'   haha ja why not! :)

 

Helvete vad mycket text, fanns visst en del jag behövde få ur mig!

Imorgon blir det en bättre dag, och sömnen läker mitt inre.

Just nu befinner jag mig i en riktig svacka, har ett konstant tryck över bröstet, dvs ångest, och stress. Det är riktigt irriterande , finns ju roligare saker än att det känns som om någon står på mitt bröst. Försöker ta djupa andetag, andas ner i magen, men hela bröstkorgen känns fastkilad som i ett skruvstäd. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, men jag misstänker att det är delvis pga jobbet. Inte roligt just nu inom handeln. Årstiden gör det inte lättare heller, detta fruktansvärda mörker, och om dagarna blir det ju knappt ljust ute.

 

Okej, så vad tror jag ångesten beror på?

Ja med min medberoendepersonlighet så när det händer saker tex på jobbet så suger jag åt mig som en svamp eller eldar upp mig själv. Nu har det handlat om chefens chef, han är relativt ny och uppträder tyvärr kränkande främst mot butikscheferna i hans region. och det på ett sätt som inte är okej någonstans. Min chef som har mest att göra med honom pratade hela tiden om att vi måste göra något att hon inte står ut med hans behandling.  Mitt förslag var att anonymt skriva ner en massa saker och händelser, kolla inom regionen och samla in från flera håll flera anonyma röster och skicka till personalansvarig inom företaget.

Det sista hon sa ang det var att hon skulle kolla med en annan chef som kanske kunde bidra med text.

Sen blev det inte mkt mer av det. Med julen på ingång vem har tid eller ork att engagera sig.

 

Men så sent igårkväll fick jag ett sms, att vi har dragit ut på det och måste göra något.

Jag svarade aldrig på hennes sms. För jag känner att är hon helt från vettet? Med en vecka kvar till jul, och hade hon trott att jag nu ska engagera mig? Lägga tid och energi på annat än mig själv? Seriöst? Nej. tyvärr känns det lite som att hon säger 'hoppa' och då ska jag hoppa.

Nu har det gått någon månad sen vi började prata om detta förslag, efter dess har det varit en incident mellan mig och hennes chef, blev 'påhoppad' av honom och fruktansvärt kränkt. Om ångesten kommer därifrån vet jag inte, men det var ingen rolig upplevelse direkt.  Och det är förjävligt när en person som inte ska ha med människor att göra hamnar på en chefsposition och kan utöva sin makt precis hur som helst. Inte okej. Men har jag ork, vilja, lust och energi att engagera mig i detta nu? Nej. Absolut inte.

 

En del ångest kommer nog också från hur min chef är, förra veckan betedde hon sig inte alls okej, jag mådde riktigt kasst och klart det kan människor lukta sig till, och hon var inte direkt trevlig mot mig, tvärtom.

Relationen till henne är väldigt konstig, och hur hon är som chef, kan ju också diskuteras. Tyvärr har jag inte mkt att jämföra med heller. Sen att man vet att hon har en nära vän som är riktigt sjuk i en obotlig sjukdom, gör det inte lättare i relationen till henne.

Hon säger att vi ska ta mer ansvar osv och göra mera själva, men vi vet ju att blir det inte gjort på hennes sätt, så som hon vill ha det, så blir det inte godkänt.

 

Får se hur det utvecklar sig, tyvärr är det ju så med stress och ångest, att går man med det en längre tid tenderar det att sätta sig fast ordentligt, ingen meditation eller andningsteknik hjälper om problemet källan fortf finns kvar/är olöst.Just nu känner jag mig svag och lättpåverkad. Önskar mig i julklapp; bättre självkänsla, (vette fasiken om jag någonsin haft bra självkänsla),  och ett inre lugn och harmoni.  

Ny dag imorgon dock, vi hoppas på den, att min lediga dag hjälpt något,  och vi hoppas på sömnens läkande kraft. 

 

 

Okej! Dom förändringar jag gjort hittills är att äta ordentliga måltider då jag äter, från att förut ätit en färdig familjen dafgårds lasange som mat på jobbet, ser jag nu till att alltid ha matlåda på jobbet med lagad mat, vad som helst , men lagad mat och alltid grönsaker med.

Istället för att äta ett par smörgåsar när jag kommer hem sent efter jobbet ser jag till att äta varm lagad mat + grönsaker.

Försöker börja varje dag med ett glas ljummet citronvatten.

Undviker godis, chips och läsk i veckorna, unnar mig det på lördagar. Lördagsgodis är tillbaka :)

Ser till att under mina lediga helger ta minst en promenad på ca 45-60 min när jag är ute, och strävar efter att ta en lugn promenad , fokuserar på nuet och att hitta lugnet.

Försöker så gott det går att stressa mindre på jobbet och att sluta röka helt.

Dricker mycket mera te, örtteer och hälsosamma alternativ fulla med nyttigheter. Sötar knappt inget, försöker undvika mjölk i teet.

 

Målen är att som sagt inte få återfall vad gäller rökningen, jag ska klara det! Att dra ner på kaffet, å andra sidan är nog två koppar kaffe om dagen ingen fara men ska gå över till yerba mate och se om det blir någon skillnad. Måste gå till läkare och kolla min högra höft, kan vara en muskel, men ont har jag, har jag suttit länge så stapplar jag upp som en 90-åring. Inte okej för en 30-åring.

Själsligt, andligt? På den fronten verkar jag nästan tagit ett steg tillbaka, men det kanske inte är så konstigt när man är under förändring av sina vanor och leverne, tar nog tid att hitta en ny förhållningspunkt i sitt inre.

 

Jag måste börja jobba mer med mina tankar och självkänsla och självbild, men en sak i taget. Och vara snäll mot sig själv. Jag är bara människa och som sagt, förändring tar tid.

Förändring tar tid! Och vem har sagt att det ska vara enkelt! Själv tog jag ett steg tillbaka i fredags , efter jobbet var jag på så bra humör, hade handlat en massa nyttigheter och vips så tyckte jag att jo men jag är värd ett paket cigg ! Men okej, så är det nu bara, kommer inte köpa något nytt och man får ta det för vad det är , det är bara att kämpa på helt enkelt! Det är ingen idé att slå ner på mig själv och försöker att tysta dom dåliga tankarna i huvudet, i slutänden är jag inte mer än bara människa. Även om man så många gånger önskar att man vore si eller så, så hjälper det inte speciellt mycket. Det är bara att ta nya tag helt enkelt från där jag befinner mig just nu. Och självklart är jag besviken på mig själv, men jag känner också att jag är bara jag, och förändring tar tid!

 

Det jag har problem med är en inre stress som kommit som jag inte vet vad den beror på och den vill inte släppa! Det är som om den har fastnat. Det irriterar mig väldigt mycket!

Jag brukar kunna hitta ett lugn och en ro, när jag tar en promenad i skogen, men inte idag.

Och jag var så nära att gå till systemet, något smaskigt vitt vin till kvällen hade gjort gott och lagt ett litet bomullstäcke över den värsta stressen i kroppen. Men som tur är, så är jag väldigt seg, gick upp vid 13 och eftersom mina lördagar är lyxlördagar vad gäller frukosten (dvs blir annat än havregrynsgröt) så njuter jag av den och myser länge. Vips var klockan 15, och jag klappade mig själv på axeln och sa 'bra där!' :)

 

Men jag fick en annan belöning och det var att mitt paket från Tehuset kommit! Blev direkt en kopp Yerba mate och det piggade nog upp, var iaf bättre än kaffe som jag vanligtvis dricker, men vill sluta med. Och nu till kvällen blev det spirulina blandat med kamomill.

 

Middag idag blev lättlagat lax i ugn, lite fårost och färdig pesto över,  lite broccoli, blomkål, aubergine, ett par små tomater och ett par potatisar olja kryddor och sen sjuts in i ugnen. Voila! Ska börja laga mer mat i ugnen, eftersom jag hatar att stå vid spisen så kan man hitta på något annat skoj medans maten lagar sig själv. 

 

Jahaja så det var denna lördag, går alldeles för snabbt förbi, men sen sov jag lite länge också, fast gick och la mig kl 05 på lörd morgon var så svältfödd på musik så kunde inte slita mig från spåtifaj.

Ska försöka komma upp tidigare imorgon, dessutom är det en dokumentär på axess kl 11.10 som jag vill se