Jag har verkligen kommit till en punkt där jag knappt står ut med mig själv, det här livet med att jobba sova jobba sova gör inte direkt livet särskilt roligt. Mina egna tankar om mig själv är riktigt riktigt tråkiga. Det är ju upp till en själv om man vill ändra sitt liv, livet blir vad man gör det till. Men jag är vilsen. Vilsen och rädd. Och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det hade varit skönt att få prata med någon, få råd, bli guidad. Nu vet jag inte i vilken ände jag ska börja. Och jag tänker var är det rätt att börja, vad är fel? Jag letar efter universallösningar på¨nätet, ser klipp efter klipp på youtube om hur man förändrar sitt liv, sina tankar osv. Och jag tänker , omjag bara hittar den där perfekta klippet eller perfekta rådet , så kommer det säga pang och allt kommer falla på plats och jag kommer hitta vart jag ska börja någonstans.

Och jag kommer ta ett steg efter det andra och mina förändringar kommer komma en efter en. Bara man hittar den där rätta vägen för mig.

Just do it. Att istället för att fundera, kolla video efter video, sålänge jag inte gör något rent praktiskt för förändring, eller försöker styra mina tankar i positivare riktning, så kommer ingen förändring. Det kommer inte komma en dag när det känns lätt att börja tänka positivare eller lättare att börja äta renare och skippa sockret.

Det är ju upp till mig att gå till action.

Så varför gör ajg inte det?

I en video, om lögner man lurar sig själv med för att stoppa sig själv är att man tycker att man inte är värd det.

Är det så?

Jag är nog rädd att det itne ska vara värt ansträngningen, jag känner mig så svag på ett sätt, eller tycker jag faktiskt att jag inte är värd förändringen? Att det inte är värt det? Att jag inte är värd det? Sitter den lilla jävulen på min ena axel och säger att 'du kommer ju ändå att misslyckas för du är så dålig'.

Tycker jag bra om mig själv? Nej. Tycker jag att jag är bra på mitt jobb? Nej.Tycker min negativa ´chef jag är bra på mitt jobb? Inte vad jag tror. För långsam. Fått höra att jag är lat. Ganska komiskt. Men efter sex år i livsmedelsbutik, orkar jag inte stressa sönder mig själv för att hinna med saker, det kanske egentligen är fel på schema och timmmar och uppdelning av arbetsuppgifterna kanske är snefördelat, men det vet jag inte, jag har inget att jämföra med så då måste det vara fel på mig blir min tanke.

Jag har hela tiden trott att jag har dålig självkänsla, men jag börjar inse att jag nog har dåligt självförtroende också kanske.

Situationen på jobbet är riktigt tråkig, och jag måste hitta ett sätt att hantera det också, en bricka i spelet är nog att chefen använder mig som snín skvaller och problemhink som hon dumpar saker i. Men jag bestämmer ju själv om jag vill vara den där hinken eller inte.

Jag kan lyssna men jag har absolut inget ansvar att lösa ett enda skit, eller komma med svar. Det är inte mitt jobb. Mitt jobb är inte ens att behöva lyssna på hennes skvaller.Som i sin tur tynger ner mig och påverkar mig.  

Just nu är jag inte så stark att jag kan hantera det, och låta det rinna av mig, just nu känns det som om allt lägger sig på mina axlar och just nu känns jag som en stor tvättsvamp som suger åt sig av allting.

Och det gör att jag får lite lätt panik.

Det är inte mitt ansvar att fixa andra människors problem. Det är inte mitt ansvar att lösa andra människors problem, och verkligen inte att lösa eller ens behöva lyssna på min chefs problem! Och det är inte mitt problem att hon har problem med andra anställda, eller sin egen chef. Och hon gör fel som kommer till mig och skvallrar. Och hon gör fel som använder mig som en skithink att spy ur sig saker till. 

Jag vågar ju inte säga ifrån, av rädsla för hennes elaka tunga eller att bli straffad på annat sätt. Det är ju helt rubbat.   

Och det känns som en stor stoppkloss, som gör det än svårare att jobba med sig själv och stärka sig själv. Är ändå på jobbet 8h , 5dgr i veckan. är hemifrån 10-22 varje dag pga att jag pendlar. Min enda tid med mig själv är i helgerna, då jag har chans att reparera mig själv lite inför en ny vecka. För att sedan börja om på noll varje lördag.