Jag vet inte var jag ska börja, jag vill förändra mig själv, jag vill inte fortsätta leva som jag gör,  jag vill ha tillförsikt till varje ny dag, jag vill slippa ångest och dåliga tankar. Jag vill bygga upp en inre kärna som håller inför allt man möter varje dag, främst på jobbet tänker jag. Allt i livet är egenligen jäkligt bra, och jobbet i sig är inget problem, den är den där jäkla chefen jag måste lära mig hantera, she really gets to me. Och det känns som en omöjlighet att bygga upp något slags självkänsla, för hon är där hela tiden och hackar på en. Att endast få höra vad man gör fel, är ganska förödande när man har dålig självkänsla. Och det handlar inte bara om att hon tar upp saker man gör fel utan hur hon säger det, dvs tonen i rösten. Hon är verkligen min utsända! Och det spelar liksom ingen roll hur man gör, vad man gör eller inte gör, har hon bestämt sig för att hitta något fel så gör hon det. Men jag börjar tröttna på det, på riktigt.

Så det finns tre alternativ egentligen, 1. byta jobb 2. bygga upp min självkänsla/självförtroende 3. inte göra något alls och då får jag sluta klaga, livet blir vad man gör det till

 

Alt 1, att byta butik eller säga upp sig och söka i annan butik inom samma kedja , ter sig inte vara så svårt, jag inbillar mig att 6 års erfarenhet är väl ganska bra och kommer alltid finnas någon butik som söker folk. Problemet ? Ja det är utanför min comfort zone och det kan bli värre, det finns manliga chefer som inte är chyssta alls, och att börja jobba i en annan butik med helt nya kollegor? Det kan bli så mkt bättre, men det kan också bli så mycket sämre. Är det värt risken? Och att byta butik om man har dåligt självförtroende och självkänsla, jag tror inte det blir  bra alls och man kan nog lätt bli ett offer då, eller hamna i en nedåtgående spiral om man inte hittar sin plats.Om man ska byta butik, måste man ha bra självkänsla och må bra. Och tankar som 'jag kommer inte klara det här' får inte finnas. Och att byta jobb eller butik, är ingen lösning på mitt problem. Fast hamnar man i en butik, med en jättestöttande chef och positiva kollegor, så är det ju en bra hjälp  åt rätt håll. Men som det känns just nu, så skulle jag aldrig våga det. Inte just nu. Men det är ju för att det är alldeles för många negativa tankar. Rädd att chefen ska säga att jag kan saker som jag inte kan. För grejen är att min officiella titel jag har den innebär att man ska kunna vissa saker. Och jag fick titeln av chefen för ett antal år sen när hon var ny, provet i sig klarade jag, men praktiskt så är jag dålig på några områden, tex beställningar, jag började litegrann med dom och höll på ett tag men sen blev det inget mera och har inga positiva minnen , vet att jag inte var bra på det helt enkelt, fick ett antal utskällningar tror jag och med en dålig självkänsla, och med en chef som pekar med hela handen och skäller ut istället för att fråga vad som gått fel och lyfta en i rätt riktning och stötta, så nej klart det inte blev bra.

Men ja en negativ tanke är iaf att jag har en officiell titel men jobbar inte som den kräver egentligen, vilket blir lite fel egentligen.

Men nej, jobb-byte är ingen lösning på problemet, fast den känns ju bäst, vill ju bara slippa henne liksom.

 

Punkt 2. Ja. Självklart. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. För det är inte så att man får något gratis här direkt, utan det är ett ständigt arbete med sig själv varje dag. Tänka dom där positiva tankarna, skriva dom där listorna varje dag, peppa sig själv hela hela tiden. Och aldrig ge upp. Frågan är , går det helt på egen hand? För hittills har jag inte lyckats, men vad är lyckats?

Lyckats må bättre, så man inte tar åt sig av chefens kommentarer.

Jag älskar att bara vara, att ta stunden som den kommer, vilket man inte kan göra om man ska jobba med sig själv, för du måste konstant rabbla en massa inuti huvudet. Komma ihåg och skriva kvällslistor osv. Man måste vara aktiv och anstränga sig, och ha tålamod, och inte ge upp.

Men det är verkligen svårt, för jag ger upp, jag har inget tålamod, och med ständigt chefen kastandes spikar på en så är det så svårt!! Samtidigt så tänker jag att oavsett vad hon gör så har hon rätt , och hennes beteende är rätt, för hon är ju chef. En chef är ju en chef, men får en chef bete sig hur som helst bara för det? Ja uppenbarligen.  

Om jag tycker att ett beteende inte är okej, men hon tycker att det är okej, så har ju jag fel. Det är som om man inte har rätt till vare sig sina känslor, tankar eller åsikter.

Säger man sin åsikt eller svarar på en fråga, så gott man kan , om det inte räcker? Vad ska man göra då? Börja hitta på? Gissa?

Varför duger inte ens svar eller åsikter? Varför räknas dom inte med ett värde?  Ganska sjukt egentligen.

Spenderar åtta h om dagen med henne, fem dagar i veckan,  försöker undvika henne så gott det går, men tillslut kommer det något och hon sprutar eld ur sin mun. Och så är man tillbaka på ruta 1.

Punkt 3. Ja den känns ganska lockande men det är ju inte det jag vill. Jag vill ju inte må dåligt. Jag vill kunna gå till jobbet, oavsett hur hennes humör är, och vara säker på att jag inte tar åt mig eller påverkas av hennes humör. Fatta vad skönt! Vilken frihet! Vilken styrka! Att äga rätten till sitt eget mående, och itne vara som en jäkla tvättsvamp som suger åt sig. Hon har inte rätt att bete sig som hon gör. Hon gör det, ja men det är inte rätt. Bara för att hon är chef, betyder det itne att hon får och kan bete sig hur hon vill, hon har inte rätt till det. Alls. jag förtjänar väl att bli behandlad med respekt?  

I slutändan, så länge jag har dålig självkänsla så kommer jag inte komma någonvart iallafall, det är något som är säkert. och kan man klara det på egen hand? ensam?  

Jag börjar mer och mer inse, hur dålig chef vi har.Rent praktiskt, att utföra arbetsuppgifterna- och att göra sitt jobb rent praktiskt, lägga schema, osv osv osv som en chef gör, det har hon inga problem med. Men utöver det är hon verkligen inget chefsmaterial alls, mestadels på dåligt humör, det mesta som kommer ur hennes mun är vad man gjort fel, skvaller, eller klagomål, oftast vad andra kollegor gjort eller inte gjort , om hon inte pratar av sig om problemen hon har med sin chef. Han är ett rötägg, och han gillar inte henne, men det är inte mitt problem, tyvärr blir det mitt problem eftersóm han påverkar hennes humör.

Men jag känner att jag inte orkar bry mig faktisk. Kanske det har och göra med att jag snart går på semester.

Senaste grejen jag blev utsatt för var att hon skrivit ut en bunt med tider när jag stämplat ut, för att jag stämplat ut för sent då jag kört stängning. Hon lägger bunten på kontoret och skriver på den med svart tuchpenna: '*mitt namn*  jag vill ha en förklaring omedelbart!!'  Här begås första felet, att hon kommunicerar på det viset, och lägger bunten på kontoret vid datorn andra felet, så alla kollegor kan se det dessutom. Vem gör så?

Okej dagen går, på kvällen vid stängning, så frågar hon mig, framför min kollega, nu kommer jag inte ihåg ordagrannt, men något i stil med ' kan du förklara dina sena utstämplingar' , och här kommer hennes tredje fel, tonen hon använde var inte en god ton utan en väldigt auktoritär, stöddig ton, dessutom framför min kollega, vilket är fel nr 4. Då flippade jag på henne fullständigt och blev riktigt förbannad. För dessutom att ge svar på en fråga vad som tog tid för en månad sen när jag stängde, hur ska jag kunna komma ihåg det när jag knappt kommer ihåg gårdagen? Jag har ingen aning faktiskt, jag har kört på som vanligt, men långsammare kanske? Fel nr 5 är också, som jag blir mest förbannad över, hon sitter flera dagar i veckan och kollar igenom våra ut och instämplade tider, är det inte bättre att ta det på en gång dagen efter om hon ser att jag stämplat ut sent? Nej samla en bunt en månad tillbaka och skriv ditt meddelande på det. Vem gör så? Hon har fått skit från sin chef att hon inte kan prata med personalen, och det kan hon ju inte heller.  Det kan hon ju faktiskt inte. Favoriten är ju att skriva en att göra-lista och sätta upp på lagret.Man har jobbat 6 år på stället och jobbar efter en lista, nej man känner sig inte direkt kompetent. Sen är det så att saker och ting ska göras på hennes sätt helst, för det är det enda rätta och bästa.Sen att hon är kvar så länge om dagarna är ganska jobbigt också, hon går vid 17.30 eller senare. Ibland tidigare men det blir inte ofta. Ganska tröttsamt faktiskt. Man får liksom ingen lugn och ro.  

Hon behandlar oss inte väl, inte mig iallafall. Jag har haft mkt att göra som jag inte hunnit med, och hon har inte brytt sig om att se till så jag hinner med. jag antar ju självklart att jag ska hinna med eftersom hon inte säger något. Men så har vi inventering nästa vecka, så igårkväll kom hon och frågade mig, 'hur många timmar behöver du för att få ordning på detta inför inventeringen?' 5h sa jag, samtidigt vänder hon sig till kollegan och frågar 'kan du jobba imorgon?'     Damn vilken framförhållning alltså!  Ja nej men inför inventeringen kan vi ta in timmar, ist för att se till så att jag har tid på mig att hinna det jag ska varje dag så det inte samlas på hög! Nej hon bryr sig inte eftersom hon inte frågar ,'hur går det? hinner du med det du ska göra?'  Jag skiter i hennes problem, jag skiter i hennes privatliv, det enda jag bryr mig om är hennes roll som chef, för jag är anställd hos henne. Och hon kommer mkt mkt långt ner på listan. Dessutom, efter att jag flippade och blev arg får jag ett sms där det står ' inte okej beteende, du måste kunna ta kritik och kunna svara på en enkel fråga, väldigt omoget faktiskt imorgon ska vi sätta oss ner och prata med första vi gör'. och ja här är fel nr 6. Vilken chef skickar ett sånt sms? och kritik? Ja det kan jag ta om du sätter dig ner med mig ensam och talar  med god ton vad du tycker är ett problem. Och vi tillsammans kan hitta lösningar. Men nejdå ifrågasätt mig med en kaxig ton, framför min kollega. Hade hon som chef brytt sig om sina anställdas mående, så hade det här aldrig hänt. Jag bryr mig inte, hon får fan skylla sig själv - behandla andra så som du själv vill bli behandlad till att börja med. Fel nr 7, hon håller inte sitt ord. Blev det något möte? nej, fick flera sms, imorgon ska vi prata, men nej det blev inget. Och inte ens att hon säger ' tyvärr ser det ut som om vi inte får tid till att prata den här veckan, vi försöker igen nästa vecka' . Men nej ingenting.  Var är hennes ansvar? Som chef? Att se till att de anställda mår bra? Pröva och komma till jobbet glad kanske? Hälsa ordentligt när en anställd kommer till sitt pass? Just nu är hon som en vandrande zombie faktiskt. Och är det konstigt att folk slutar bry sig om sitt jobb? Klart man slutar bry sig när man blir behandlad som skit. Allt blir halvdant gjort. Visst får jag betalt för att utföra ett jobb, men ska jag då behöva ta vilken skit som helst från min chef? nej, faktiskt inte.   

Jag har verkligen kommit till en punkt där jag knappt står ut med mig själv, det här livet med att jobba sova jobba sova gör inte direkt livet särskilt roligt. Mina egna tankar om mig själv är riktigt riktigt tråkiga. Det är ju upp till en själv om man vill ändra sitt liv, livet blir vad man gör det till. Men jag är vilsen. Vilsen och rädd. Och jag känner mig så fruktansvärt ensam. Det hade varit skönt att få prata med någon, få råd, bli guidad. Nu vet jag inte i vilken ände jag ska börja. Och jag tänker var är det rätt att börja, vad är fel? Jag letar efter universallösningar på¨nätet, ser klipp efter klipp på youtube om hur man förändrar sitt liv, sina tankar osv. Och jag tänker , omjag bara hittar den där perfekta klippet eller perfekta rådet , så kommer det säga pang och allt kommer falla på plats och jag kommer hitta vart jag ska börja någonstans.

Och jag kommer ta ett steg efter det andra och mina förändringar kommer komma en efter en. Bara man hittar den där rätta vägen för mig.

Just do it. Att istället för att fundera, kolla video efter video, sålänge jag inte gör något rent praktiskt för förändring, eller försöker styra mina tankar i positivare riktning, så kommer ingen förändring. Det kommer inte komma en dag när det känns lätt att börja tänka positivare eller lättare att börja äta renare och skippa sockret.

Det är ju upp till mig att gå till action.

Så varför gör ajg inte det?

I en video, om lögner man lurar sig själv med för att stoppa sig själv är att man tycker att man inte är värd det.

Är det så?

Jag är nog rädd att det itne ska vara värt ansträngningen, jag känner mig så svag på ett sätt, eller tycker jag faktiskt att jag inte är värd förändringen? Att det inte är värt det? Att jag inte är värd det? Sitter den lilla jävulen på min ena axel och säger att 'du kommer ju ändå att misslyckas för du är så dålig'.

Tycker jag bra om mig själv? Nej. Tycker jag att jag är bra på mitt jobb? Nej.Tycker min negativa ´chef jag är bra på mitt jobb? Inte vad jag tror. För långsam. Fått höra att jag är lat. Ganska komiskt. Men efter sex år i livsmedelsbutik, orkar jag inte stressa sönder mig själv för att hinna med saker, det kanske egentligen är fel på schema och timmmar och uppdelning av arbetsuppgifterna kanske är snefördelat, men det vet jag inte, jag har inget att jämföra med så då måste det vara fel på mig blir min tanke.

Jag har hela tiden trott att jag har dålig självkänsla, men jag börjar inse att jag nog har dåligt självförtroende också kanske.

Situationen på jobbet är riktigt tråkig, och jag måste hitta ett sätt att hantera det också, en bricka i spelet är nog att chefen använder mig som snín skvaller och problemhink som hon dumpar saker i. Men jag bestämmer ju själv om jag vill vara den där hinken eller inte.

Jag kan lyssna men jag har absolut inget ansvar att lösa ett enda skit, eller komma med svar. Det är inte mitt jobb. Mitt jobb är inte ens att behöva lyssna på hennes skvaller.Som i sin tur tynger ner mig och påverkar mig.  

Just nu är jag inte så stark att jag kan hantera det, och låta det rinna av mig, just nu känns det som om allt lägger sig på mina axlar och just nu känns jag som en stor tvättsvamp som suger åt sig av allting.

Och det gör att jag får lite lätt panik.

Det är inte mitt ansvar att fixa andra människors problem. Det är inte mitt ansvar att lösa andra människors problem, och verkligen inte att lösa eller ens behöva lyssna på min chefs problem! Och det är inte mitt problem att hon har problem med andra anställda, eller sin egen chef. Och hon gör fel som kommer till mig och skvallrar. Och hon gör fel som använder mig som en skithink att spy ur sig saker till. 

Jag vågar ju inte säga ifrån, av rädsla för hennes elaka tunga eller att bli straffad på annat sätt. Det är ju helt rubbat.   

Och det känns som en stor stoppkloss, som gör det än svårare att jobba med sig själv och stärka sig själv. Är ändå på jobbet 8h , 5dgr i veckan. är hemifrån 10-22 varje dag pga att jag pendlar. Min enda tid med mig själv är i helgerna, då jag har chans att reparera mig själv lite inför en ny vecka. För att sedan börja om på noll varje lördag.