Jag vet inte var jag ska börja, jag vill förändra mig själv, jag vill inte fortsätta leva som jag gör,  jag vill ha tillförsikt till varje ny dag, jag vill slippa ångest och dåliga tankar. Jag vill bygga upp en inre kärna som håller inför allt man möter varje dag, främst på jobbet tänker jag. Allt i livet är egenligen jäkligt bra, och jobbet i sig är inget problem, den är den där jäkla chefen jag måste lära mig hantera, she really gets to me. Och det känns som en omöjlighet att bygga upp något slags självkänsla, för hon är där hela tiden och hackar på en. Att endast få höra vad man gör fel, är ganska förödande när man har dålig självkänsla. Och det handlar inte bara om att hon tar upp saker man gör fel utan hur hon säger det, dvs tonen i rösten. Hon är verkligen min utsända! Och det spelar liksom ingen roll hur man gör, vad man gör eller inte gör, har hon bestämt sig för att hitta något fel så gör hon det. Men jag börjar tröttna på det, på riktigt.

Så det finns tre alternativ egentligen, 1. byta jobb 2. bygga upp min självkänsla/självförtroende 3. inte göra något alls och då får jag sluta klaga, livet blir vad man gör det till

 

Alt 1, att byta butik eller säga upp sig och söka i annan butik inom samma kedja , ter sig inte vara så svårt, jag inbillar mig att 6 års erfarenhet är väl ganska bra och kommer alltid finnas någon butik som söker folk. Problemet ? Ja det är utanför min comfort zone och det kan bli värre, det finns manliga chefer som inte är chyssta alls, och att börja jobba i en annan butik med helt nya kollegor? Det kan bli så mkt bättre, men det kan också bli så mycket sämre. Är det värt risken? Och att byta butik om man har dåligt självförtroende och självkänsla, jag tror inte det blir  bra alls och man kan nog lätt bli ett offer då, eller hamna i en nedåtgående spiral om man inte hittar sin plats.Om man ska byta butik, måste man ha bra självkänsla och må bra. Och tankar som 'jag kommer inte klara det här' får inte finnas. Och att byta jobb eller butik, är ingen lösning på mitt problem. Fast hamnar man i en butik, med en jättestöttande chef och positiva kollegor, så är det ju en bra hjälp  åt rätt håll. Men som det känns just nu, så skulle jag aldrig våga det. Inte just nu. Men det är ju för att det är alldeles för många negativa tankar. Rädd att chefen ska säga att jag kan saker som jag inte kan. För grejen är att min officiella titel jag har den innebär att man ska kunna vissa saker. Och jag fick titeln av chefen för ett antal år sen när hon var ny, provet i sig klarade jag, men praktiskt så är jag dålig på några områden, tex beställningar, jag började litegrann med dom och höll på ett tag men sen blev det inget mera och har inga positiva minnen , vet att jag inte var bra på det helt enkelt, fick ett antal utskällningar tror jag och med en dålig självkänsla, och med en chef som pekar med hela handen och skäller ut istället för att fråga vad som gått fel och lyfta en i rätt riktning och stötta, så nej klart det inte blev bra.

Men ja en negativ tanke är iaf att jag har en officiell titel men jobbar inte som den kräver egentligen, vilket blir lite fel egentligen.

Men nej, jobb-byte är ingen lösning på problemet, fast den känns ju bäst, vill ju bara slippa henne liksom.

 

Punkt 2. Ja. Självklart. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. För det är inte så att man får något gratis här direkt, utan det är ett ständigt arbete med sig själv varje dag. Tänka dom där positiva tankarna, skriva dom där listorna varje dag, peppa sig själv hela hela tiden. Och aldrig ge upp. Frågan är , går det helt på egen hand? För hittills har jag inte lyckats, men vad är lyckats?

Lyckats må bättre, så man inte tar åt sig av chefens kommentarer.

Jag älskar att bara vara, att ta stunden som den kommer, vilket man inte kan göra om man ska jobba med sig själv, för du måste konstant rabbla en massa inuti huvudet. Komma ihåg och skriva kvällslistor osv. Man måste vara aktiv och anstränga sig, och ha tålamod, och inte ge upp.

Men det är verkligen svårt, för jag ger upp, jag har inget tålamod, och med ständigt chefen kastandes spikar på en så är det så svårt!! Samtidigt så tänker jag att oavsett vad hon gör så har hon rätt , och hennes beteende är rätt, för hon är ju chef. En chef är ju en chef, men får en chef bete sig hur som helst bara för det? Ja uppenbarligen.  

Om jag tycker att ett beteende inte är okej, men hon tycker att det är okej, så har ju jag fel. Det är som om man inte har rätt till vare sig sina känslor, tankar eller åsikter.

Säger man sin åsikt eller svarar på en fråga, så gott man kan , om det inte räcker? Vad ska man göra då? Börja hitta på? Gissa?

Varför duger inte ens svar eller åsikter? Varför räknas dom inte med ett värde?  Ganska sjukt egentligen.

Spenderar åtta h om dagen med henne, fem dagar i veckan,  försöker undvika henne så gott det går, men tillslut kommer det något och hon sprutar eld ur sin mun. Och så är man tillbaka på ruta 1.

Punkt 3. Ja den känns ganska lockande men det är ju inte det jag vill. Jag vill ju inte må dåligt. Jag vill kunna gå till jobbet, oavsett hur hennes humör är, och vara säker på att jag inte tar åt mig eller påverkas av hennes humör. Fatta vad skönt! Vilken frihet! Vilken styrka! Att äga rätten till sitt eget mående, och itne vara som en jäkla tvättsvamp som suger åt sig. Hon har inte rätt att bete sig som hon gör. Hon gör det, ja men det är inte rätt. Bara för att hon är chef, betyder det itne att hon får och kan bete sig hur hon vill, hon har inte rätt till det. Alls. jag förtjänar väl att bli behandlad med respekt?  

I slutändan, så länge jag har dålig självkänsla så kommer jag inte komma någonvart iallafall, det är något som är säkert. och kan man klara det på egen hand? ensam?